2017-09-28

Bokmässan 2017

Idag glömde jag mobilen hemma, och utan mobil har jag inget nät på arbetsrummet. Dagens program gick ut på att förbereda mig för bokmässan i Göteborg, och till det behöver jag kunna läsa mejl etc. Så jag körde hem igen och har nu förberett mig, packat och fixat. Det blir en snabbvisit på mässan för mig i år, bara två dagar. Jag har ingen ny bok ute men har ändå lyckats roffa åt mig tre programpunkter (dock inga seminarier). Här är de:

Nu borde jag då redigera lite också. Men hunden borde få en promenad, och jag borde yoga, och så skall jag laga nån slags lunch... Kanske det inte blir så mycket redigerat idag. Och kanske det är helt OK.

2017-09-27

Är det här bra?

Jag redigerar. Intensivt. Det känns bra: det känns bra att vara igång med arbetet igen, och skrivandet i sig får mig alltid att må bra. Det ger mig stadga, det fungerar som åskledare och roder.

Men i morse reflekterade jag över hur det kan komma sig att det fortfarande är omöjligt för mig att i detta skede av en text längre säga om den är bra eller inte. I början, då jag skriver nytt, har jag en starkare känsla för det: Det här är skitbra/det här är uselt, stryk! Nu redigerar jag och det är annorlunda. Jag kan absolut se att de förändringar jag gör gör texten bättre. Men är den bra? Det är faktiskt omöjligt för mig att alls avgöra. Folk tror lätt att jag koketterar när jag säger det: "Klart att du skriver bra." Men det är inte alls klart. Jag har de facto blivit refuserad för ett manus jag själv tyckte mycket om, och där jag fortfarande flera år efteråt inte själv kan se vad som skilde det från de som blivit antagna.

Det vore hemskt praktiskt om jag bättre kunde avgöra om en text är bra eller inte. Och mindre ångestladdat att ge den ifrån sig: Jag vet på allvar inte om den feedback jag kommer att få av min redaktör är positiv eller negativ utan sitter och tuggar på naglarna.

Det krävs ett stort mått envishet att bara fortsätta redigera vidare, utan att kunna avgöra om det är värt det eller inte. Envishet som gränsar till vansinne. Tur att författare ofta är lite galna.

2017-08-18

Lifvet

Istället för att lätta så småningom, efter mammas död, blir livet än mer tungt. Fler svåra saker händer. Bloggen ligger nog på is för lång tid framöver. Om nån läser detta som funderar på att bjuda in mig nånstans eller be mig skriva något: det är ingen idé just nu. Antagligen inte under resten av året. Minst.

Jag klarar mig nog. Hur mycket man än säger "jag ger upp, jag orkar inte mer" så kommer man ändå inte loss. Och då är det där att klara sig enda alternativet.

2017-08-04

Worldcon blog post up!

Blog post in English about Worldcon on my FB page, click!

2017-08-03

Böcker

Jag har flera gånger här på bloggen beklagat hur lite jag läser nuförtiden. Dels är det pga att det nu är mitt jobb att skriva, tror jag, dels för att jag har barn, och så för att jag bara sitter med näsan i telefonen hela tiden.

Men i juli månad läste jag tio böcker. För mig är det mycket. Och nu, när jag jobbar med att tömma min mammas lägenhet och oroar mig för allt som skall göras och allt som måste fixas och kör mellan Karis och Helsingfors, lyssnar jag på en ljudbok. En sån där riktig feelgoodroman* där alla är snälla och trevliga och verkar nån ens det minsta otrevlig beror det på att den är olycklig eller missförstådd. En bok som bara är snäll, som saftsoppa ungefär. Dessutom handlar den om kärleken till böcker, naturen och Skottland och lite om kärlek. Och för första gången på mycket länge känns det som att litteraturen hjälper mig. Jag kan gömma mig i den från allt som är svårt, det är just nu det enda som får min hjärnas malande tankar att stänga av ens för en liten stund. Den här veckan har allt varit så svårt att jag inte ens kunnat tänka mig att läsa. Men när jag kommit hem från att ha tömt lägenhet och packat tills jag mått illa har jag lagt mig i ett mörkt rum med slutna ögon och lyssnat på boken. Och mått lite, lite bättre.



*The Bookshop on the Corner

2017-06-01

Äventyr och återkomst

Stackars lilla blogg, du lever en tynande tillvaro.

Igår kom jag hem från min stora resa till Tallinn, Wales och London (med en avstickare till Oxford). Det var verkligen en fin resa - mycket roligare än min neurotiska hjärna utmålat den på förhand. Vädret var varmt (kjol utan strumpbyxor! sandaler!) och jag hade förmånen att möta många roliga, trevliga, smarta och snälla människor. Turista hann jag inte med - en timme på Pitt Rivers-museet i Oxford var det enda. Och en regnig dag köpte jag en macintosh på Cath Kidston. Annars var det bara jobb och resor - under hela resan på 7 dagar åt jag middag två kvällar, torsdag och söndag. Ofta blev det bara en frukost eller en lunch under en dag, men jag var så upptagen att jag inte ens hann med att vara hungrig. Jag har signerat en hel massa böcker, både med dedikation till läsare och för bokhandlarnas lager. Jag har mött fans (fans! I England!) varav ett fan reste i fyra timmar för att komma och lyssna på mig (jag har fortfarande svårt att förstå detta). Jag är så glad att jag åkte. Och jag bar hela tiden med mig vetskapen om att min mamma gladde sig åt att jag skulle iväg och tyckte att det var mycket viktigt för mig att fara.

Foton från resan finns på instagram och min offentliga FB-profil.

Nu skulle jag helst bara vila i några dagar. Men jag har en pjäs som borde lämnas in för läsning snart, och sen en hel massa mejl att svara på från min frånvaro, och sen: allt kring mammas dödsbo och lägenhet som måste tas itu med. Jag sköt upp det till efter resan, men nu är det efter resan.

2017-05-22

Resor

Vare sig man vill det eller ej fortsätter livet, och därmed bloggen.

På torsdag ger jag mig iväg på ett Stort Äfventyr då jag på sju dagar skall avverka Tallinn, Hay-on Wye, London, Oxford och så London igen innan jag åker hem. Jag skall delta i två litteraturfestivaler, ha två författaruppträdanden med brittiska kolleger (som alltså inte hör till festivalerna), signera böcker och träffa min superunderbara översättare Annie i London.

Jag kommer att lägga upp framför allt foton på Instagram och säkert också twittra en del, så följ mig på @turtschaninoff om du vill vara med på resan!

2017-05-02

Sorg och kärlek

I söndags dog min älskade mamma. Jag satt och höll hennes hand när hon dog, berättade om mina finaste minnen av vår tid tillsammans och tackade henne för allt. Vi hade sagt allt redan, många gånger om. Vi hade ingenting otalt.

Jag kan inte begripa att hon är borta.

Idag skall jag börja ta itu med det praktiska, allt det där som jag ännu inte ens vet vad det är. Mamma hade inga andra barn och bodde ensam, så det är jag som måste sköta det. Min pappa dog för 14 år sedan väldigt oväntat, vilket gjorde det svårt för mig och min syster då vi skulle reda ut alla praktiska detaljer med bankkonton, eventuella försäkringar, kreditkort osv. Mamma drog lärdom av detta och när hon fick veta att hon hade cancer, för tre år sedan, gjorde hon en Dropbox med alla möjliga viktiga dokument och instruktioner åt mig.

Jag öppnade den för första gången idag. Och hittade ett kort brev som hon skrev för exakt två år sedan, där hon skriver att hon vill att jag vet att hon älskar mig, och att hon vet att jag älskar henne.

Vilken gåva.

Det var just sådan mamma var. Och är, i mitt hjärta, för alltid.


Här är mamma och jag den 4.4. då vi var ute på en lång promenad i Helsingfors tillsammans. Hon orkade gå väldigt bra fortfarande, men behövde stavar eftersom hon blivit lite vinglig. Det är helt omöjligt för mig att förstå att man kan promenera i början av en månad och vara död då den är slut.

2017-04-21

Vård av mig

Just nu är det många som säger åt mig att jag måste se till att ta hand om mig själv. För att orka med allt det jobbiga som är på gång. Och jag försöker göra det: se till att jag sover, jag var på massage igår (min rygg är en stenåker av alla spänningar), jag läser och mediterar.

Men idag kom jag för första gången sedan mammas tillstånd allvarligt försämrades igång med arbetet igen. Romanen är lite för komplicerad att hålla i huvudet för tillfället, så jag har tacklat min barnpjäs. Jag och min man satt i köket och brainstormade kring pjäsen och plötsligt sade det klick när en idé helt enkelt smakade rätt och passade ihop med teman, tilltänkt publik och övriga idéer. Jag sjasade ut maken ur köket och började anteckna för brinnande livet. Det var en idé av den bästa kalibern, en som trots att den inte var stor eller omfattande handlingsmässigt genast genererar fler idéer och uppslag, som gör att rollfigurerna i pjäsen skälver till och får liv inför min inre blick.

Och detta är den bästa "självvården" jag kan ägna mig åt. Det är svårt, när livet stormar omkring mig, att hitta tiden och koncentrationen. Men ingenting får mig att må så bra som kreativt skapande och skrivande. Ingenting sitter så rätt i min kropp. Att sitta vid datorn må ge upphov till spänningar i kroppen, men de är av ett helt annat slag än stressknutarna.

2017-04-20

Vägen in i läsningen

Det blev påsk och det blev stormmoln på himlen. Min mamma är väldigt sjuk och jag har svårt att finna tid och koncentration och ork att arbeta.

Men jag läser som jag inte gjort på många år. Och jag läser bara det jag vill. Inga böcker jag tycker jag måste, för att de är skrivna av vänner eller för att de har hög status. Bara sånt jag har lust med. Och nu vill jag bara läsa. Inte jobba, inte göra något praktiskt. Bara gräva ner mig i en bok. Det är skönt, men det känns sorgligt att det krävdes något tråkigt för at jag skulle hitta vägen tillbaka till läsandet igen.

2017-04-06

Texter texter överallt



Idag är Naondel ute i England! Det är helt sjukt konstigt för mig. TVÅ böcker publicerade på engelska? När jag en gång i världen drömde om att kanske en gång få ge ut en EN? Maresi fick dessutom ett sådant kritikermottagande jag inte ens kunnat hoppas på. Fantastiska recensioner, och framför allt många sådana, i stora dagstidningar. Jag vågar inte tro att det skall bli lika för Naondel, men jag hoppas såklart att åtminstone någon dagstidning plockar upp den. Jag har skrivit en sjujäkla många blogginlägg för en bloggturné som gått av stapeln de senaste dagarna (för att följa den besök min författarfacebookprofil) plus texter för andra publikationer såsom en intervju för The Scottish Book Trust (klick) och Waterstones blogg (det känns extra kiva*, men den är inte live än). Men det händer saker i USA också, för där kom Maresi ut i början av året. Så där skriver jag bland annat för plattformen PIQUE som lyfter upp ungdomsböcker. Jag är speciellt glad över den text jag just skrev för dem om feminism, min mormor och hur fantasyhjältinnor inte behöver rädda världen med svärd i hand. Läs den här!



Bildresultat för naondel



*Finlandssvenska för "kul"

2017-04-05

Prata text

I förrgår gjorde jag något ovanligt: jag berättade hela handlingen för "Breven från Maresi" för min mamma. Jag brukar aldrig tala om pågående skrivprojekt. Ibland diskuterar jag enskilda plot points med min man, men sällan har han en helhetsbild av texten. Enda gången jag diskuterat ett pågående manus var då jag pratade igenom Naondel med min finska förläggare för att få hjälp med att lösa upp vissa knutar. Men nu ville jag av olika orsaker att just min mamma skall få läsa denna bok, och jag kunde samtidigt inte låta henne läsa det usla första utkastet eftersom det ännu kommer att förändras så mycket. Så jag berättade istället.

I hela tre timmar återgav jag berättelsen, så gott jag kunde - både vad som är handlingen just nu och hur jag tänkt mig att den borde förändras. Jag läste vissa delar högt också, och min mamma lyssnade tålmodigt. Sen valde jag att läsa slutet, som jag skrev för mycket länge sedan, så jag inte ens riktigt kom ihåg vad jag skrivit - och där satt vi och grät, både mamma och jag. Jag kan säga att ingenting känns så korkat som att själv gråta över sina egna ord framför någon annan (privat kan jag nog göra det). Men ändå är jag lite nöjd, för det motbevisar den känsla jag haft av att ingenting i texten bränner till, eller känns någonstans. Och jag insåg också att det visst händer en hel massa i historien (jag har varit rädd att den är tråkig).

Det visade sig vara en väldigt bra metod för att få överblick över texten. Nu skall jag fortsätta genomläsningen med penna och överstrykningspenna i högsta hugg. Idag har jag för en gångs skull en hel lång obruten arbetsdag framför mig och jag tänker utnyttja den till max.

2017-03-31

Brännpunkter

Arbetet med att läsa igenom manuset har saktat av. Dels har det med lite personliga omständigheter att göra, dels med att jag börjar se helheten nu då jag är knappt halvvägs igenom. Och vad jag ser är att ingenting som händer i berättelsen kostar något. Det finns inga riktiga insatser. Ingenting känns.

Jag har inte gått dit det bränner. Det uttrycket lärde jag mig av Monika Fagerholm på skrivinspirationsresan till Leros 2014. Ibland är det inte så lätt att gå dit. Man är kanske inte själv medveten om var det bränner, eftersom man undviker att titta åt det hållet. Det kan vara tungt, jobbigt, skrämmande, att borra in där det gör som mest ont. Speciellt om det är ett skeende som fortfarande pågår.

Men jag ser ju, att det är kring den brännpunkten detta manuskript dansar. Alla stigar leder dit, jag har bara inte velat gå in på dem.

Jag har ju skrivit att jag tyckt om detta manus hela vägen hittills, gillat storyn och karaktärerna. Kanske är det för att allt egentligen varit för snällt och slätstruket. Jag talar nu inte om att berättelsen måste vara mörk på det sätt som t.ex. Naondel är mörk. Men den måste vara sann. Och det är den inte.

Än.

2017-03-29

Vi har spelat!

Vi hade vår första rollspelssession med sonen (och fadern som spelledare). Jag har lite att lära mig av med efter att bara ha spelat AD&D förut: jag är van att alla monster är farliga och bör elimineras/springas ifrån. Men detta är ett rollspel för barn och funkar såklart annorlunda. Och OJ så jag har mycket att lära mig av sonen. Jag, som vuxen, rationell och dessutom med lite erfarenhet av att vara spelledare själv tänker alltför mycket på vad som är möjligt eller sannolikt. Sonen däremot kastar sig in i allt huvudlöst och utan hämningar. Han har alltid idéer för vad vi skall prova på och göra. Maken, som är en mycket van spelledare, följer vant med och ser till att sonens förslag tillräckligt ofta leder spelet vidare.

Vi upptäckte ett monster i en sjö i dagens session, och sonen pratade modigt med monstret (när jag sprang och gömde mig) och svarade sedan på en gåta och fick som belöning ett föremål som monstret vaktat på sjöns botten. Men då överraskade sonen både mig och spelledaren med att i utbyte ge den magiska medaljong som han hittat i den förra spelsessionen. "För monstret var så artigt så jag ville också vara det."

Där satt jag sen med tårar i ögonen. Igen.

2017-03-27

Korta dagar, mycket jobb.

Dagarna är alltför korta just nu. Jag bryr mig inte om hur extra mycket extra ljus vi har och så, det är tiden som inte räcker till. Jag har så mycket som jag både borde och vill göra. Dessutom sov jag bort hela morgonen pga sommartiden.

Jag borde (och vill) läsa igenom manuset och göra anteckningar inför redigeringen, jag borde och vill skriva om pjäsen som jag nu fått rikliga, konstruktiva kommentarer på. Jag vill ut och springa med hunden i det vackra vädret (ja, jag vill faktiskt det!). Jag har återigen gästbloggsinlägg att skriva, denna gång för USA. Jag har utlåtanden att skriva. Jag har möten att bevista. Jag skall delta i ett seminarium på fredag. Och så vill jag sy, och så borde jag städa här hemma, vi skall inte ens tala om allt som borde göras i trädgården nu, och så har jag äntligen kommit igång med läsandet igen tack vare Selma Lagerlöfs memoarer och skulle vilja lägga mycket tid på att läsa. Och så är det familjen, den vill jag gärna umgås med. Och och...

Ja jag vet, det är URTRIST att läsa om hur mycket andra har att göra. Och jag tycks föredra att skriva om hur mycket jag har att göra, framom att verkligen ta itu med det. Typiskt mig.

2017-03-26

Rollspel

Idag grät jag en skvätt vid matbordet.

När jag gick i lågstadiet och upptäckte rollspel (jag fick Sagan om ringen-rollspelet av min pappa) hade jag ingen att spela med. En kort tid var jag med i nån form av rollspelsklubb i skolan, men som jag minns det sammankom vi max två gånger. Och det var bara pojkar med i klubben, anyway. Inga av mina vänner var alls intresserade av rollspel, och i flera år läste jag rollspelsregler och planerade egna äventyr, ritade kartor och skapade karaktärer men fick aldrig spela. Jag kände mig ganska ensam med mitt intresse (iofs inte en obekant känsla för mig).

Jag fick spela först då jag träffade min man. Han är en nörd, som jag, och under våra första år tillsammans spelade vi en lång kampanj, han som spelledare och jag som rogue. Bara vi två. Och jag var så glad över att ha någon i mitt liv som var som jag, och som jag kunde dela detta med.

Sen fick vi barn, och det har inte funnits tid för så mycket spelande.

Sonen fick ett nybörjarrollspel i julklapp, Little Wizards, av sin far. De spelade under jullovet, men sen har det legat bortglömt. Men nu påminde jag barnafadern om spelet - det är han som spelat med sexåringen, eftersom det var hans gåva och det är på engelska. De har spelat de senaste dagarna, och jag har imponerats (än en gång) av sonens fantasi och påhittighet. Idag, vid matbordet, bad sexåringen mig komma med i deras spel, så att han skulle ha en vän i kampanjen. Jag sa glatt "gärna"! Hela hans ansikte lyste upp och han såg ut i fjärran, redan förlorad i de äventyr vi kommer att kunna ha tillsammans.

Det var då jag grät en skvätt. För nu har jag ett barn som vill spela med mig. Och jag får dela mitt intresse med honom, och se honom bli intresserad av något jag alltid älskat i ensamhet.

2017-03-21

Arbetet som livlina

Privat är det ganska tungt just nu (sjukdom i familjen). Det är inte roligt, om man säger så.  De senaste dagarna har varit extra jobbiga, bara för mig mentalt.

Jag funderade vad jag kunde göra för att, inte muntra upp mig direkt, men få lite balans. Lite styrfart. Något att hålla mig i. Jag har sytt mycket, vilket varit trevligt, men det räcker inte.

Idag kom jag på det: det måste ju bli arbete, förstås. Så nu har jag skrivit ut Maresi II, som har arbetsnamnet Breven från Maresi.  Jag tände en brasa. Jag kokade en kopp te. Nu skall jag sätta mig framför brasan med manuset, och tekoppen, och arbeta. Det känns redan bättre.

Jag glömde förresten att jag gett boktips på härliga bokbloggen Kulturkollo. Klicka och läs mina bästa "overkliga" boktips! (De har vänligheten att kalla mig "den nordiska fantasyns mest spännande författare", man tackar!)

2017-03-14

Långsamt närmar jag mig

Jag puttrar på med allt möjligt. Har skrivit ytterligare gästbloggsinlägg och gett fler lästips. Jobbar på ett långt tal jag skall hålla i augusti. Svarar på olika mejl. Igår fick jag feedback på en novell, så idag skall jag redigera den och börja översätta den till engelska. Jag skall underteckna och posta mitt norska förlagsavtal. Jag väntar på feedback på pjäsen, om jag bara fick det skulle jag arbeta på den också.

Och hela tiden finns Maresi där i mitt bakhuvud. Hon väntar på att jag är redo att ta itu med omskrivningarna. Jag är inte riktigt färdig än. Jag vet att de kommer att vara så massiva, det blir ett enormt jobb, och nästa vecka reser jag till Milano för att delta i en litteraturfestival och efter det har jag lite olika seminarier och sådant. Så det är ingen idé att kasta sig in i det nu. Jag skulle bli tvungen att avbryta nästan genast. Men i april har jag tid igen, och då skall jag tackla manuset. Nu försöker jag ärligt talat vila upp mig lite inför den bergsbestigning omskrivningen kommer att vara.

2017-03-12

Debutantbloggen

Idag är jag gäst på Debutantbloggen (klick!)! Jag skriver om hur det var att debutera för tio år sedan, och hur jag ser på min debut idag.

2017-03-07

Vad jag gör

Det här skriver jag så att jag i framtiden skall komma ihåg vart mina arbetsdagar riktigt tog vägen. Hittills denna vecka (och än är det bara tisdag) har jag
  • Gett lästips för Ekenäs bibliotek
  • Skrivit synopsis för Maresi 2
  • Skajpat med en skolklass
  • Skrivit en artikel
  • Skrivit ett gästbloggsinlägg
  • Skissat på ytterligare ett annat gästbloggsinlägg
  • Filat på och sänt iväg ett utkast till en pjäs
Sånt här ser så smått ut och tar ändå så mycket tid. 

2017-03-02

En intelligent podd

Jag "firar" mitt färdiga utkast på ett lite märkligt sätt.

Jag städar allt det som fått gro igen under de månader jag helt ägnat åt två saker: att skriva och familjen. Nu har jag till exempel äntligen haft tid för att städa kylskåpet. Där fanns en hel del mindre behagliga överraskningar. Men nu är det rent och blankt och fräscht, och krukväxterna har inte längre döda blad, och överlag känns det redan bättre. Jag har flera garderober och skåp dit jag bara slängt in saker under den senaste tiden, de måste också rensas. Men jag tar det pö om pö.

Det som gjort städandet oerhört mycket intressantare är en bokpodd jag lyssnat på. Eller ja, städandet är just så mekaniskt och trist som alltid, men min hjärna har fått något bättre att fokusera på. Det är bokpodden Hietanen&Henrikson på Yle Arenan. Jag har lyssnat på lite olika bokpoddar de senaste åren men den här är något helt utöver de andra - för det här inte en "boktipspodd". Det här är långa, djupa samtal om böcker. Ibland har ena programledaren läst boken som diskuteras och då fungerar den andra som bollplank och intervjuare, ibland har båda läst och sällan är de av samma åsikt. Det är i princip alltid frågan om böcker jag aldrig skulle plocka upp och läsa. Och just därför tycker jag podden är så intressant. För jag får en helt annan inblick i litteratur och böcker än jag är van vid. Jag läser mest fantastik, Hietanen&Henrikson mest ny "mainstream" litterär fiktion. Det jag tycker är så fascinerande är också att jag inte alls får lust att läsa böckerna efter att jag lyssnat  - men det betyder absolut inte att programmet är dåligt eller ointressant. Tvärtom. Snarast är det nog ett uttryck för min litterära smak. Istället lär jag mig massor, och fascineras av deras analys eller upplevelse av någon bok, speciellt då de upplevt samma bok helt olika.

Äh, jag uttrycker mig mycket dåligt, men min poäng är väl att ibland är det givande att lyssna till intelligenta analytiska samtal, även om de inte handlar om just det du själv är hemskt intresserad av. Speciellt om du samtidigt kan lära dig något nytt. Och naturligtvis tangerar de mitt intresse ändå, eftersom den gemensamma nämnaren är litteratur.

2017-02-28

Färdig!

Jag klarade det! Jag höll min egen godtyckliga deadline - jag blev precis klar med det första utkastet av Maresi II! Inom februari, som jag hade hoppats. 104 615 ord text blev det. Jag påbörjade processen i slutet av mars förra året. Det har funnits en paus på fyra månader av olika orsaker, så egentligen har jag skrivit ett första utkast på sådär åtta månader, eller ca 13 000 ord i månaden. Det är ohyggligt snabbt, även för mig. Men lugn, bara lugn: det kommer att ta minst åtta månader att arbeta om manuset i flera omgångar tills det går att publicera... Minst. Alltså, jag understryker: minst.

Det lustiga är att jag vet att det är riktigt riktigt svagt. Inte bara på sina ställen, utan genomgående. Allt måste skärpas: karaktärer, dramatiska kurvor, beskrivningar, känslan för plats osv osv. Och ändå tycker jag förfärligt mycket om det här berättelsen. Fortfarande. Inte för att jag är så nöjd med den eller med mitt eget arbete (fast jag är nöjd med min arbetsdisciplin, det är jag faktiskt), utan bara för att jag ... ja, gillar den. Gillar Maresi. Gillar temat och tanken bakom.

Vad skall jag göra nu då?
Nu skall jag låta texten vila ett slag. Jag har mycket annat som väntat på mig: jag skall skriva om en pjäs jag arbetat på ett tag. Jag blev just ombedd om en novell för en publikation. Jag skall skriva de resterande 4 blogginläggen för en 9-stops-bloggturné i England inför lanseringen av Naondel, och jag skall gästblogga på Debutantbloggen så småningom. Jag skall läsa ansökningar för en bidragskommitté jag sitter i. Jag skall skriva en kortnovell för ytterligare ett projekt. Ja och så var det visst några blogginlägg jag skulle skriva för USA senare i vår, dem kan jag också tackla nu. Jag har deadline för en kolumn i morgon. Och i slutet av mars skall jag resa till Milano för en litteraturfestival, med italienska Maresi (som annars är skitsnygg!).



Men först skall jag belöna mig själv lite med att gå på en dagsföreställning av Tom of Finland.

2017-02-27

Medelåldern hej hej

Nu har jag i sanning blivit medelålders: veckans bästa stund var när jag efter sex nätter hemifrån och fyra olika sängar äntligen fick krypa ner i min egen säng. Den är den enda jag riktigt kan sova bra i. Perfekt fast madrass med en riktigt mjuk bäddmadrass. Krispiga rena lakan. En dyna som är mjuk men fast. Ahh. Somnade som en stock och vaknade nog kring 4 men det var bara skönt att ligga vaken en timme eller så och fundera.

Jag har haft en märklig sportlovsvecka skrivmässigt - kom bara åt att skriva tre dagar, och två av dem bara ca två timmar, ändå fick jag ihop hisnande (för mig) 7500 ord. Och jag är nära slutet nu. Så nära. Idag hade jag egentligen tandläkare men hon är förkyld och fick avboka, så jag har en hel arbetsdag framför mig. Jag har hundra mejl som borde besvaras, en kolumn att skriva, andra beställda texter att skriva - men jag tänker skita i allt, åtminstone först, och fortsätta på Maresi 2.

Och vet ni, jag älskar min nya Macbook hett och passionerat. Den har bra skrivkarma, känner jag. Och vad viktigare är: hittills har den inte krånglat, vilket egentligen är allt jag begär av en dator...

2017-02-22

Jag har gått över till den mörka sidan

Här händer det grejor. Jag har hunnit fylla 40, bli grundligt firad av familjen och gratulerad av vännerna på Facebook och ätit gott. Sedan har min Lenovo återigen kraschat och krävt fullständig återställning, och dit for en hel arbetsdag och det sista av mitt tålamod. Lenovo Yoga Tablet 2 har på alla vis varit den perfekta resedatorn - jag gillar att det är en tablettdator med touchscreen, jag gillar apparna, jag gillar väldigt mycket att skärmen/själva datorn har en fot och kan stå för sig själv så att jag kan höja den genom att till exempel ställa den på en trave böcker och på så vis få bättre läge för nacken under långa skrivpass, jag gillar att den är så liten och lätt, jag gillar att skärmen är väldigt skarp och bra och datorn är reaktiv och snabb och (förr) hade väldigt långt batteriliv. Enda felet med den är egentligen den är helt opålitlig och jag aldrig kan räkna med att den fungerar. Och det är ju en rätt stor avigsida, när jag till exempel är på resande fot. Jag kan aldrig räkna med att jag har en fungerande dator. Och det måste jag kunna göra. Så jag tog skeden i vacker hand och steget över till The Dark Side och marscherade i ilskorna in i en affär och köpte en Macbook. I guld. Den är läcker och liten och lätt och har långt batteriliv och framför allt hoppas jag att den är pålitlig och fungerar som den skall. För det är egentligen den funktion jag helst vill ha av min dator, som ju för mig mest fungerar som skrivmaskin.

Men o vad det svider i plånboken. Dessutom håller tänderna på att ruttna i skallen på mig, så det går pengar till tandläkarbesök på löpande band också.

2017-02-18

Short listed!

Maresi var tydligen på den korta listan för the Crawford Award for best debut fantasy novel! Vann gjorde All The Birds In The Sky av Charlie Jane Anders.


2017-02-17

Mål som växer

Igår fick jag på alla sociala media sprida glädjenyheten att Maresi sålts till Spanien (till ett stort förlag, Alfaguara/Penguin Random House) och att hela trilogin köpts av ett norskt förlag! Nu är det 20 utlandsrättigheter sålda. Jag har i hemlighet haft det lite som mål, efter att allt tagit fart så där som de gjorde någon gång 2015. Nu får jag sätta upp nya mål :-)
Här är de allesammans (taget från min agenturs, Elina Ahlbäck Literary Agency, hemsida):



Apropå det kommer jag inte att nå mitt ordmål för denna arbetsvecka. Jag skulle vara tvungen att skriva 3600 ord idag för att göra det, and that aint happening. Jag har bara lyckats skriva nytt på måndag och tisdag. Men igår kom jag väldigt långt i planeringen av slutet. Och jag gillar det. Jag gillar riktningen det tar. Nu måste jag bara göra det tillräckligt spännande.

2017-02-15

Mitt liv som TV-serie

Jag gjorde nyss ett meme på Facebook, ett sånt där man skall beskriva sig själv genom att svara på olika frågor medelst boktitlar (ur ens bokhylla). Den fråga där jag inte kunde bestämma mig för ett enda svar var: Om ditt liv blev en TV-serie, vad skulle den heta? Mina alternativ blev Till den skrivande kvinnans försvar/An Exact Replica of a Figment of My Imagination. Men ju mer jag tittar på böckerna i min hylla dess fler ypperliga namn på mitt liv hittar jag, och det är ju delvis för att jag har så många böcker om skrivande. Men också för att det är en fråga där man kan leka med svaret så mycket. Här är ett urval.

Words Are My Matter
Writing Down the Bones
The Artist's Way
Ett Sagoland och dess Infödingar
Magic for Beginners
In One Person
Stardust (för det är vi ju alla, egentligen)
No Plot? No problem! (det är nästan min favorit)
Encyclopedia of an Ordinary Life
Vindens och nattens drottning (när jag drabbas av hybris)

2017-02-14

Text på olika vis

Jag hann till mötet igår och hann till och med luncha med redaktör'n före, så vi kom åt att diskutera manus. Det känns alltid lite avigt att prata om en text som inte är klar, men det gick ovanligt bra, och redaktör'n verkade inte tycka att det lät helt oävet heller. Så det var ju bra. Och dessutom tror jag att jag igår på förmiddagen klurade ut hur det hela skall sluta, ett slut som känns väldigt rätt. På tågresorna lyckades jag skrapa ihop 1000 ord också, så på det stora hela en lyckad arbetsdag.

Idag skall jag till Hfrs igen, för jag är inbjuden till FILI's "Editor's dinner" med en bunt redaktörer från Europa och USA. Där finns också en redaktör från mitt amerikanska förlag Abrams som det skall bli extra trevligt att träffa. Igår kväll fick jag ett nytt anbud via min agent från en utländsk förläggare som lade bud på hela trilogin och som dessutom skrivit ett kärleksbrev till Maresi - vilket gjorde mig väldigt glad. Och tågresorna till och från Helsingfors skall jag använda till att skriva - slutet börjar hägra nu. Redaktör'n frågade om hon får läsa snart, men det får hon nog inte - mina första utkast är verkligen inte för någon annans ögon. Jag skriver snabbt och jag skriver slarvigt och det finns oerhört mycket att göra i redigeringsfasen.

2017-02-13

Rytm

Halva februari har just gått. Mitt högst inofficiella mål är att bli klar med någon form av första utkast av Maresi 2 inom februari. Just nu ser det ut som om det kan gå. Men nästa vecka är det sportlov, och trots att vi nog får en del barnvaktshjälp vet man inte hur det går med skrivandet då. Jag har hållit mycket bra tempo i skrivandet, inte sjukt snabbt men samtidigt har jag inte låtit mig slinka undan med ursäkter heller: om jag inte skrivit en dag har jag haft mig själv att skriva ikapp under veckans andra dagar. Jag måste ha lite sådana regler, för annars leder en oskriven dag alltid till flera. Och sen blir det så svårt att komma in i manuset igen.

Den här veckan har jag några dagar av möten och saker i Hfrs, så det blir inte lika lätt att hålla rytmen uppe. Men jag sätter ett ordmål för mig själv för veckan i alla fall, Och -

Holy SHIT. Öppnade just kalendern för att avgöra hur stort mitt ordmål skall vara - och jag har ju ett möte i Helsingfors IDAG. CRAP. Jag hade helt glömt det. På grund av att tågen går så sällan måste jag fara en timme tidigare än jag annars var tvungen... Så nu fick jag bråttom. Gotta run, byeee!

2017-02-10

Dagens agenda

Idag: samtalet med redaktören.

Vet jag hur manuset slutar?

Nej.

Vill jag egentligen prata om det i ett så här tidigt skede?

Nej.

Men ibland måste man.

2017-02-08

Slutet?

På fredag skall jag ha telefonkonferens med min redaktör och berätta vad "Maresi 2" handlar om.

Så det är väl bäst att jag försöker klura ut det tills dess. Och framför allt få kläm på hur den slutar. För jag veeeet inte. Men sch, säg inte det åt min redaktör.

2017-02-06

Annat

Idag prokrastinerar jag så hårt att jag tror att jag försträckt en muskel. Just nu pågår det mycket bakom kulisserna här och ofta fungerar mitt skrivande som en tillflyktsort, men inte just idag. Dessutom har jag lite ont i halsen. Jag har inte ens sytt, vilket är vad jag längtar efter att göra. Istället har jag skrivit två beställningstexter för marknadsföringen av Maresi och Naondel i England. Jag gör en hel del sånt just nu, jag tror det blivit fyra eller fem redan bara i år. Blogginlägg, opinion pieces och artikelpitchar. Jag tycker i allmänhet att det är roligt. Och det är ju en del av jobbet. Men jag borde bara alltid skriva på romanen först och sedan ta mig an den här typen av jobb.

Idag har det nu inte blivit så. Solen tittar fram där ute och snart skall jag ta en sväng med hunden och se om lite kyla och luft och fågelsång och nyfallen snö kan blåsa bort spindelväven och så hinner jag eventuellt med lite skrivande innan det är dags att hämta på dagis. Det är alltid dags att hämta på dagis innan jag vet ordet av.

2017-02-02

Världens sämsta hisspitch

Maresi 2 är omkring 75 000 ord nu. Det är längre än Arra, till exempel, som var strax under 70 000. Det är mycket längre än Maresi som var ca 48 000. Jag tror att jag närmar mig slutet nu - men med närmar menar jag att det kan vara 20 000 ord kvar, det kan också vara mer eller kanske till och med mindre. Och jag vet inte heller hur det slutar, ännu. Jag har en aning, men min aning kan vara helt fel.

På skoj låg jag igår och tänkte ut en hisspitch för Maresi 2, ni vet en sån där två meningar lång förklaring (helst frestande) av vad boken handlar om, eller hur den är. Snart måste jag nämligen skriva synopsis på boken för min agent, och då är det bra att tänka på sådant. Det blev "Anne på Grönkulla möter Tehanu med lite Lilla huset i den stora skogen for good measure" vilket är ungefär den värsta hisspitchen någonsin. Jag har också kommit på en egen genrebenämning: domestic fantasy.

Inget av det här funkar speciellt bra för att sälja boken.

Men jag gillar berättelsen väldigt mycket själv. Faktiskt. Och det är inte alls självklart när jag är 75 000 ord in i en historia.

2017-01-31

Januarisummering

Denna månad har jag

  • Skrivit över 20 000 ord på Maresi 2
  • Inte ätit kött alls, utom en gång då jag åt ankdumplings och en gång då jag åt pollo limonello på Bar 9. Jag skulle ha en kött- och sockerfri månad - att inte äta kött var mycket enklare än jag trodde, att äta socker just så svårt som jag trodde (jag misslyckades kapitalt).
  • Sytt en underkjol och tre klänningar (varav en inte kommer att komma mycket i användning)
  • Stickat 1½ par sockor åt mig och ett par åt sonen
  • Läst 7½ bok, varav 2½ var ljudböcker (detta är nästan rekord, jag har inte läst så mycket på länge, men tre av böckerna var i ärlighetens namn omläsning av favoriter)
  • Fascinerat följt med hur sonen, som redan kan läsa lite på svenska, plötsligt börjat läsa också på engelska
  • Ätit popcorn till lunch en gång
  • Blivit inbjuden till två litterära festivaler i England (mer om det senare!)

2017-01-30

Januari, ensamhet, tystnad

Så dåligt jag bloggar just nu.

Det har nog att göra med min mindset. Jag har dragit mig tillbaka ganska fullständigt. För januari och februari har jag lyckats hålla min kalender nästan helt tom, fri för skrivande. Och jag skriver verkligen. Men det betyder också att jag inte har arbetsrelaterade orsaker att åka in till Helsingfors. Jag har träffat vänner på fritiden exakt två gånger i januari. Jag har inte längre ett externt arbetsrum, så jag lämnar knappt huset. Vädret understöder på något vis detta eremitbeteende: grått, vått, tyst. Antingen är jag i skrivbubblan, eller så i sybubblan då jag samtidigt lyssnar på en ljudbok. Det är ett effektivt sätt att stänga världen ute, inser jag. När jag syr och lyssnar på en bok kan min oro inte mala på.

Och det finns mycket att vara orolig över just nu.

2017-01-24

Nattliga idéer

I natt låg jag som vanligt vaken mellan 03.30 och 04.30. Men det som var ovanligt var att jag kom på tre viktiga saker för mitt manus. Det har inte hänt förr. Roligt.

Detta är också roligt: ett foto mitt finska förlag Tammis informatör tog i Bryant Park, NY.

2017-01-23

Måndag och sånt

Måndagar känns ibland som en enda lång startsträcka.

Det tar tid för mig att komma in i manuset igen, efter en två dagar lång paus. Hur full jag än är av goda föresatser så är det svårt att komma igång. På måndagar betalar jag räkningar och gör admin - jag ska egentligen göra det efter att jag skrivit, men är det inte behändigast att bara göra det undan? Och så gör jag det. Och lite till.

Jag jobbar hemifrån nu, arbetsrumslös. Hoppas på ett arbetsrum till hösten. Egentligen tycker jag mycket om att jobba hemifrån. Jag trivs bra här. Jag trivs med att slippa klä på mig kläder jag kan visa mig bland folk i, jag trivs med att ha mitt eget kaffe och mitt kylskåp nära. Men det knepiga är att min man nu också jobbar mestadels hemifrån, han är borta 1-2 dagar i veckan bara. Och jag har väldigt svårt att få riktig arbetsro med någon annan i huset. Jag behöver några timmar om dagen då jag är riktigt fri.

Men alltid är inte arbetssituationen idealisk. Och jag har lärt mig, att skriva måste man, ändå.

I fredags skrev jag en grej som visade att en bifigur i manuset har en intressant backstory. Jag vet inte alls hur den ser ut, bara att den finns och att den sannolikt är full av överraskningar. Med andra ord: ännu en bok jag vill skriva.

2017-01-20

Hur funkar det? Ingen aning.

Jag har nu kommit så långt i romanen att jag varit tvungen att planera lite - vad skall hända härnäst, väldigt grovt. Typ 1-2 stycken av planering för 6000-8000 ord färdig text. Det är nog en av orsakerna till att det just nu flyter på rätt bra, skrivandet - en annan är förstås att jag kommit in i texten och personerna känns verkliga och så.

Men det är fortfarande fascinerande för mig, hur jag kan sätta mig ned på morgonen med ungefär följande instruktioner: M går förbi huset, upptäcker att K flyttat in. K har hämtat gåvor från sin resa. M hämtar dit något.

Och ur det föds med ens 2000 ord ny text, där jag får reda på vad det är för gåvor, vad M hämtar, vad de talar om, och så händer det nästan alltid minst en överraskande sak - en replik som avslöjar något jag inte visste, eller att någon berättar något jag nog visste men inte trodde skulle komma fram redan nu, osv. Och hur just det händer, det har jag ingen aning om.

In other news: sömnaden gick åt pipsvängen igår och därmed också mitt humör. Fodret jag valde till mitt projekt funkar inte, och tyget jag har är för skört för att klara av att sprättas. Med ens är det inte alls roligt längre. Jag klarar verkligen inte en enda motgång. På det sättet är jag mycket lik min sexåring.

Nu är jag rädd att det skall påverka mitt allmänna kreativa flow. Nå, vi får se efter dagens skrivpass.

2017-01-19

Stilla januari

Jag är inne i nån sorts underlig zon.

Jag bara skriver, syr och stickar. De tre s:n. Jag gör inget annat. Läser inte (annat än högt för sonen). Far ingenstans, träffar ingen annan än den närmaste familjen. Äter mina luncher hemma. Duschar sällan (TMI?). Ser inga filmer. Tittar ibland på nån dum serie medan jag stickar. Lyssnar lite på ljudböcker medan jag stickar och syr. Går ut med hunden. Gör inte annat än det mest nödvändiga åt hushållet.

Det finns med andra ord ganska lite att blogga om.

2017-01-17

Jubileum

I år är det ett jubileumsår för mig.

2007 utkom min första skönlitterära bok, De Ännu Inte Valda. Sedan dess har det blivit fem romaner till, ett skönlitterärt läromedel och medverkan i en antologi, samt några publicerade noveller. Jag skulle gärna fira decenniet den dag då DÄIV kom ut, men jag minns inte alls när det var. Någon gång på våren. Mars, kanske?

Dessutom fyller jag 40 år i år. Jag har alltid drömt om en jättestor fest, för jag vill gärna samla alla mina vänner och jag har noll ålderskris. Men just nu är jag i en väldigt introvert fas, då jag bara skriver och mest vill vara ensam. Jag har ingen ork eller lust att börja planera en fest för tillfället. Men inget säger väl att man måste fira just precis då man fyller år, eller hur? Jag kan väl ordna en fest sen när jag har lust istället.

2017-01-16

Underbart är kort

Skrivretreaten var underbar. Tyvärr bara alltför kort. Sonen hade svårt att vara utan mamma för tillfället och jag fick lov att komma hem tidigare än planerat. Men jag fick ihop 9000 ord och kom bra igång med skrivandet efter jullovets långa, plågsamma paus. Nu jobbar jag hårt på att hålla momentum uppe. Jag har dryga 58 000 ord skrivna på manuset och det ser ut som att jag nu börjar våga tro på att det faktiskt blir en bok. Även om dessa 58 000 ord, naturligtvis, är en gräslig soppa utan ordning och struktur och dramatisk båge och bla bla bla. Tänkte tanken idag att till och med min underbara redaktör skulle avsäga sig bekantskapen med mig om hon någonsin fick se mina romanmanus i det här skicket (jag redigerar alltid i flera omgångar innan jag skickar in till förlaget).

Idag har jag suttit på café hela morgonen och förmiddagen (för att inte vara hemma där vardagens sysslor tränger sig på mig) och inte skrivit något nytt men istället planerat resten av boken. Nå, riktigt sant är det inte, jag är fortfarande osäker på exakt hur klimaxet på slutet skall bli, och vad det skall bli, och om det skall bli mer text efter det och om det eventuellt blir en tredje bok om Maresi. Låt oss säga så här istället: boken är ovanligt planerad för att vara jag :-)

Annars vill jag mest bara sy och sticka just nu. Kreativiteten sprutar ur mig och jag passar på och tar det till vara. Jag sydde en underkjol igår, av ett loppisfynd och utan mönster, och blev supernöjd. Idag skall jag ta mig an ett nytt klänningsmönster - bara jag jobbat färdigt först.

2017-01-10

Tillfreds

Jag är på skrivretreat.
Jag vet inte hur lång, det beror på hur de klarar sig därhemma utan mig.
Jag får gå direkt från sängen till skrivbordet. Det är det bästa jag vet.
Att skriva är det bästa jag vet.
Jag är tillfreds.










I korta stunder önskar jag att jag vore en Knausgård som klarade av att bara försvinna in i skrivandet i en månad eller så, utan att svara i telefon eller vara i kontakt med någon.
För det mesta är jag mycket glad att jag inte är en Knausgård.

2017-01-05

Maresi som mjukpärmad

Idag är Maresi ute i mjukpärmad version i England (det händer väldigt mycket på en gång nu!) och mitt superba brittiska förlag Pushkin Press har en tävling på Twitter där man kan vinna ett ex av boken. Bara som tips! Så här snygg är denna utgåva:






Det tog mig evigheter innan jag såg det dubbla i bilden på pärmen... Jag är säker på att alla andra ser det genast, men jag är tydligen tokblind.

Det finns flera citat både på bakpärmen och inne i boken av andra författare, bloggare, från recensioner i stora brittiska tidskrifter. Jag läser dem och kan liksom inte begripa att det är min bok de talar om. Det citat som värmer mitt hjärta allra mest är det av Jonathan Stroud.


Jag träffade ju Stroud på Göteborgs bokmässa och han var oerhört trevlig, och en mycket generös medpanelist då vi hade seminarium ihop. Han hade dessutom läst Maresi och tyckte mycket om boken, och bad mig sända honom ett signerat ex. Jag gjorde det, och vågade lite senare fråga ifall han skulle vilja blurba boken för den nya utgåvan. Det ville han gärna. Det är något extra med att ha ett citat av en författare man läst och beundrat i flera år i sin egen bok.

Har ni inte läst Strouds kvartett om djinnen Bartimaeus så rekommenderar jag att ni gör det NU. Jag karaktäriserar dem som "det här skulle hända ifall det på riktigt fanns folk med magiska förmågor i England, till skillnad från en viss mycket känd bokserie". De är dessutom de roligaste fantasyböcker jag läst (och jag fick därtill gråta floder). Hans nya serie om Lockwood är helt annorlunda, inte lika rolig men istället riktigt, riktigt skrämmande YA-spökhistorier.

2017-01-04

USA + Maresi = hänt

Jag hade helt glömt att Maresi lanserades i USA igår. På Tolkiens födelsedag. Jag blev påmind om det först när foton och recensioner började dyka upp på Instagram och Twitter under kvällen, då USA vaknade. Och jag vet inte ens hur jag skall formulera hur det känns - det är oerhört roligt, och jag är oerhört stolt, men fortfarande känns det mest helt absurt att se min bok på bokhyllor i amerikanska bokhandlar. Det var en recension i Tor också, (klicka här för att läsa, men den är FULL av spoilers), och för oss nördar är det en Väldigt Big Deal. Dessutom är det en klok och eftertänksam recension, som har vissa förbehåll, men jag vet ju att dessa förbehåll får svar i Naondel. Det har kommit en mängd bloggrecensioner också, jag har länkat till några av dem på mitt författarfacebook-konto.

Idag har jag också glädjen att berätta att hela Krönikor från Röda klostret-trilogin sålts på auktion till ett väldigt bra förlag i Brasilien, Editora Morro Branco. Så nu kommer de att utkomma på portugisiska! Vi är nu uppe i 18 länder för Maresi och 11 (tror jag) för hela serien.

Jag höjde en liten skål för Tolkien igår. För det var nog hans böcker som öppnade dörren till Fantasyland för mig, även om jag också läste mycket annan fantasy (Narnia var också avgörande). Men emotionellt levde jag mig allra mest in i Sagan om Ringen. Som elvaåring lärde jag mig dikterna i trilogin utantill på sommarstugan när jag inte hade något annat att göra. Och nu står våra böcker ofta rätt nära varandra på bokhandelshyllorna, Tolkien och Turtschaninoff. Sämre kunde man ha det.

2017-01-03

Lustläsning

Plötsligt har jag övergett all annan läsning och slukar hela Anne på Grönkulla-serien (som jag fick i julklapp på engelska). Och jag kan inte sluta läsa - jag som brukar lägga mig efter tio ligger i sängen och läser till efter midnatt då jag slutar bara för att ögonen vägrar hållas öppna. Detta är alltså böcker som jag läst hur många gånger som helst (fast det är länge sedan nu), böcker där jag vet exakt vad som kommer att ske, böcker där en del avsnitt (de roliga små anekdoterna från Avonlea t.ex.) tråkar ut mig. Ändå är de helt uppslukande. Jag vet faktiskt inte vad det är, om det är språket eller just det att det är så bekant och tryggt. Men jag vill inte heller analysera det: jag vill inte föra in min författarhjärna i denna läsning, och det är så skönt att det för en gångs skull går att lämna den utanför.

Och det är fortfarande en av de bästa kärlekshistorierna jag någonsin läst. Trots att Gilbert i somliga böcker nämns typ fyra gånger. Kanske just därför?

2017-01-02

2017 och goda föresatser

Hej hej bloggen, nytt år, nytt liv eller hur var det nu?

Barnet ser på Angry Birds på Netflix och jag försöker korrekturläsa Naondel på engelska framför brasan (ja, fortfarande, deadline i morgon) medan maken jobbar i sitt arbetsrum. En vecka kvar av barnets jullov, inget kvar av vårt. Jag är full av goda föresatser och energi inför det nya året, få se hur länge det tänker hålla i sig denna gång. Jag har en fin ny kalender och skriver upp målsättningar och organiserar mig.

Jag har reviderat mitt mål för den kreativa utmaningen jag bloggade om före jul: en halv timme om dagen är för mycket för mig. Det kommer bara att leda till att det inte blir av. Så jag tar femton minuter kreativt skrivande som inte är bokrelaterat, och dessutom räknas dagboksskrivande till det (och brev). Sen blir det säkert ofta mer än en kvart när jag väl kommer igång.

Jag tänker fortsätta ta det lugnt med sociala medier, jag märker att jag bryr mig mycket mindre om dem nu efter min 8 dagar långa paus och jag vill inte halka in i mitt okontrollerade beroende igen. Det har varit alldeles för skönt att igen kunna läsa och tänka. Bloggen kommer nog också att lida lite av det, är jag rädd.

Nästa vecka skall jag ha en liten ensam skrivretreat, då hoppas jag att komma långt med Maresi 2.